OM BLOGGEN

Invidzonens blogg är en plats där alla som vill får chansen att skriva av sig lite. Tanken är att bloggen ska vara som ett enda kalejdoskop med tankar och berättelser från anhöriga men även veteraner. Vill du också skriva i vår blogg? Mejla din text och bild till:   eller . Självklart får du vara anonym, ange bara din signatur. Vill du ha hjälp med att hitta en symbolisk bild om du inte har egen? Det fixar vi. Varmt välkommen med ditt bidrag!


 

Almedalen 2017 – måndag 3 juli

Publicerad av Alice

Foto: Alice Krön


Nu har jag äntligen landat i vårt boende här i Visby. Tillsammans med mig i lägenheten bor Monica, som är vår nya tidningsredaktör. Vi småpratade lite om dagen och sen fick jag titta på det senaste numret av tidningen (den kommer ut med posten nästa vecka). Det tog inte många minuter innan de välbekanta känslorna av både stolthet och smärta rann över mig. Som alltid räcker det för mig att bara bläddra lite bland uppslagen för att påminnas om alla tankar och känslor som var med mig när min (dåvarande) pojkvän var på mission.


Det är två år sedan han kom hem från sin andra vända i Mali, och det är ganska precis två år sedan vi gjorde slut. Trots åren som gått så känns det som att tiden har stått stilla varje gång jag går på ett styrelsemöte med Invidzonen, läser på nätet om någon som är på utlandstjänst, eller bläddrar i vår tidning.


Månaderna när P var borta var bland de jobbigaste i mitt liv. Jag hade så otroligt motstridiga känslor i mig. Å ena sidan var jag stolt över att ha en kille som var ute och riskerade sitt liv för att bidra till fred i världen. Jag var glad att han fick möjlighet att följa sina drömmar och vara med om den stora utmaning och äventyr som en mission innebär. Dessutom gjorde situationen att jag blev än mer tacksam över den trygghet vi har här i Sverige, även om närheten till det som händer på insatsen minskar det psykologiska avståndet till krig och osäkerhet.


Men. Å andra sidan var jag ensam kvar här hemma. När mitt liv var jobbigt hade jag inte min andra hälft att vända mig till för stöd och kärlek. Vi kunde visserligen smsa, och ringa kortare samtal ibland. Men risken fanns alltid att bli avlyssnade, och därför vågade varken han eller jag prata om sånt som faktiskt var jobbigt för oss. Bristen på fysisk kontakt påverkade mitt humör ytterligare, och känslan av maktlöshet, att jag inte hade någonting alls att säga till om, var ibland helt outhärdlig.


Att ha ena parten på utlandstjänst är verkligen en av de svåraste prövningar man kan utsätta ett förhållande för. Men det bandet som skapas mellan en, den stoltheten att veta att vi båda bidrar till att göra världen till ett bättre ställe, och hur mycket mer man uppskattar varandra när man ses – det gör det till stor del värt det.


Nu är det läggdags – imorgon ska vi hänga på Försvarspolitisk Arena och lyssna bland annat på ett seminarium om vad som hände med veteranfrågan efter veteranutredningen. Det ska bli väldigt intressant.

Sov gott vänner, så hörs vi imorgon.

Alice, styrelsen

Signatur: Styrelse
Tillbaka

SOCIALA MEDIER