| | | |
Jag har självklart mina ordentliga dippa jag med men nåt som jag brukar tänka på är:
Om det är han å jag, ja då är denna tiden ifrån varandra en fis i rymden.
Och dessa ord brukar få mig att känna lite mer hopp mellan varven. Tänk som så Ema att ni är faktiskt i samma land sen när han läser, även om det är 60mil er emellan, ni har möjlighet att höras varje dag, ni kan maila varje dag, ni har inte den här envägskommunikationen som ni kanske har nu, jag syftar på att det troligen är han som ringer när han kan å vill.
Min soldat kanske ska läsa på väldigt långt håll senare oxå men som det känns nu så är det iaf i samma land, och visst kan det vara dyrt att resa till varandra, tfn räkningarna blir dyra men det kommer jag se som en investering i vårt förhållande isf. Förstår du hur jag menar.
Vi har som sagt alla våra tunga perioder och det är definitivt inget roligt när de kommer men vi blir nog starkare för varje motgång vi möter här i livet. Det är nåt jag försöker ha i bakhuvudet även om det är svårt.
Lägg även fram dina drömmar å önskningar i livet så ska du se att ni kommer komma fram till en jättebra lösning, han har haft sin tid nu i missionen, din kommer när han kommer hem.
Kram
Karin H
|
|
Givetvis ska det vara från Ema till Karin H det inlägget jag skrev nyss inte att det var Karin H som skrev det.
|
Min soldat säger också att jag ska fokusera mig i små etapper och de gånger han kommer hem och inte det stora hela, men då tänker jag bara att varje gång han kommer hem betyder att han måste åka ifrån mig igen sen när det väl börjar kännas som vanligt igen. Så blir det mer och mer att man tänker så som man inte ska men det är svårt att skjuta undan det dumt nog.
Han kommer vara i Sverige men inte med mig hos mig han kommer vara ca 60 mil ifrån mig och kanske kan komma hem lika som nu kanske någon gång mer men det är skola och loven är inte så många och det är dyrt att åka på helger och så tyvärr.
Även om det känns jobbigt och tungt så går det ju det har det ju gjort hittills så det är ju bara att fortsätta med upp och ner dagar.
Men ibland önskar man bara att den här tiden i militären och den tiden med skolan som kommer kunde svischa förbi så kom han hem på riktigt sen, men jag måste ju göra den här resan för att komma dit.
Idag är en bra dag igår var en bra dag, när jag skrev var en dålig dag. Vi har många upp och ner och jag gillar inte mina dåliga dagar.
Kram
|
Hej Ema,
förstår om du tycker det är jobbigt men försök att se det i kortare perioder och försök fokusera på missionstiden. Om du kan så se dagarna fram till leaven nu och sen den sista perioden fram till han kommer hem till jul. Vet att det är tufft men för din egen skull försök vännen.
Sen får du ta den andra tiden som han är borta på ett helt annat sätt, kanske har ni lättare att ses än nu, förhoppningsvis finns han kvar i Sverige då.
Sen får du inte glömma dig å vad du har för drömmar å önskningar i livet. Prata med honom så tror jag ni kan komma fram till en gemensam lösning.
Karin H
|
Har hamnat i en svacka igen, det är mindre än 20 dagar kvar till leav. Jag längtar jätte mkt och vill verkligen ha hem honom nu. Men för varje gång det närmar sig hemkomst i dec så vet jag att sen när han kommer hem är det inte länge kvar förrän han ska åka igen och vara borta ifrån mig i minst 1,5 år till. Det är inget inom det militära utan hans ska då han har tagit ett sabbats år nu för att ha åkt med på fs19.
Känns som jag aldrig kommer få ha honom hemma, det tar så långt tid. Först började han skolans edan skjuter han upp den för att igen åka på en utlandstjänst. Jag vill bara få hem honom och ha honom hemma och ha honom hemma vakna frukost gå till jobbet ses hemma sen.
Jag saknar honom så mkt och vill att hans tid ifrån mig ska ta slut nu.
|
Hej alla anhöriga,
Ni kan nå Soldathemmet på Livgardet på mejladress: soldathemmet.livgardet@tele2.se.
Till Maria och Loka: Om ni skulle vilja ha kontakt med varandra kan ni maila in era mailadresser till info@invidzonen.se så förmedlar vi dem.
Stor kram från Cesilia
|
Hej Marianne,
Jag undrar om man skulle kunna få din mailadress då jag har lite frågor om det du just skriver, om våra soldaters hemkomst och lite annat.
Skulle jag kunna få mailkontakt med dig?
Cesilia har min mailadress så kan jag fråga om din el om du frågar om min?
Mvh Karin H
|
LOKA
Jag har haft min sambo på campen i sheberghan.
Är det något speciellt du undrar?
En ganska liten camp. Med en ganska dålig telefoncontainer med satelittelefon.
/Maria
|
Hej!
Jag går ofta in på Invidzonen och läser främst av allt Forumet vilket alltid är väldigt intressant och ger mig en inblick i hur ni mår där ute i sverige med era kära på andra, ofta farliga platser runt om i världen i fredens tjänst. Det är både nyttigt och lärorikt för mig som ju träffar många av soldaterna när de gör sina sista 3 månaders utbildning här och också när de precis har kommit hem igen och håller på med debriefing och avrustning.
På Soldathemmet anordnar vi träffar för anhöriga bosatta i Mälardalen varje höst och vår. Där får ni tillfälle att träffa varandra "ansikte mot ansikte" och knyta värdefulla kontakter.
Gå in på vår hemsida WWW.SOLDATHEM.ORG/KUNGSANGEN så hittar ni under fliken "Anhörigstöd" de datum som är planerade för hösten.
Just nu vill jag slå ett slag för den FÖRÄLDRATRÄFF som kommer att hållas fredag-lördag den 17 och 18 september.
Välkomna!!
|
|
Är det någon här som har sin soldat på Camp Monitor i Shebergan? Skulle vilja veta lite mer om det stället..
|
Det du skriver om att kanske var det sista ggn jag såg honom, att det känns som han är i sin stad å jobbar i Sverige, det är även nåt jag har känt. Han är nog bara på Livgardet å utbildar sig.
Men när jag på anhörigdagen såg bilder på honom i mundering, även andra bilder i mundering, då om nåt går det in att han verkligen är där borta och jobbar för nåt gott. Att han gör skillnad för folket där. Det kändes lite som en käftsmäll att se dem, det var verkligen först då jag verkligen verkligen fattade att han är inte på Livgardet.
Jag blev ledsen å grät nåt gruvligt å fick sån ångest så det var inte sant. Det var nog första gången jag verkligen kanade av banan och blev hysteriskt ledsen. Det tar några dagar med många samtal med min underbara vän A att komma tillbaka men det går, även om det inte känns så.
Ytterligare ett tips är skriva ner dina funderingar å tankar när de kommer för när han väl kommer hem på leave så försvinner de lätt, det gjorde de för mig. Man är bara så glad att ha honom hemma och tänker inte på det jobbiga som kan ha varit när han var borta. Då har du även chansen att se hur han reagerar och hur långt du kan gå med dina frågor.
Jag hoppas du fixar detta och det tror jag du gör men vill du ha mer stöd el bara nån att prata av dig med så vet du var du kan få min mail ifrån.
Kram Karin H
|
Pa fragan om vad jag gor nar jag har P ıvag ar att jag jobbar. Helt plotslıgt ar mıtt arbete mıtt allt som far varlden att fortfarande snurra. Men sen pa ledıg tıd ar det att aka tıll nan van dar jag kanner mıg trygg och mındre ensam. Men jag tog aven en sısta mınuten med Lınnea nar det var som varst och battre batterıladdar vecka kunde vı ınte ha fatt.
Jag kunde ınte blı nadd av P utan han fıck vanta och han tyckte den veckan var pest.
Kandes pa natt satt skont att aven han fıck vanta.
Men det basta hade varıt att traffa nan annan tjej som haft sın man ıvag som man kunde rınga utan att man kanner att man stor en fre eller lordagkvall en som man kan fa beratta att man kanner sıg arg och lamnad nan som forstod och kunde saga att man ınte var ensam om att kanna sıg sa.
Forlat mın text utan prıckar ar ı turkıet och fırar P:s 40 ars dag och aven for en gang skull var brolloppsdag. Inte nan markvardıgt ar men trots allt nar det var 10-arıg sa var han med ÖB ı affeland.
Mıtt tıps for det blev att vı fırade dagen 3 veckor ınnan med vanner som fıxat varldens mysıgaste pıcnıc pa en brygga vı satt tıll natten och spelade spel och at. Faktıskt var den dagen battre for den rıktıga dagen 30 aug det aret regnade det *ler*
ha det gott och var framfusıga nar nı ar pa anhorıgdagen och ga fram tıll nan som lıknar er och sag -Hej kan vı ta en fıka eller rınga varandra en dag nar dom akt. Det kanske blır dın van for lıvet
|
Skönt att höra att du är på banan igen, och som du skriver så har man faktiskt rätt att få vara lite nere ibland, men det är samtidigt bra att man kan ta sig upp därifrån.
Vi finns här och det är bara att höra av sig om det är något!
Hoppas att du får en härlig helg!
Kram
A
|
Cesilia, Karin H och A, tack för era varma kommentarer.
Karin H; ja, precis riktigt, det är första ggn min sambo är på mission. Lustigt att vi har känt samma sak, men då kanske det är en relativt vanlig reaktion. Idag är jag lugn igen. Det är kanske en överlevnadsstrategi. Har man flera olika saker i livet samtidigt som är påfrestande, så kanske det blir så att en sak till blir "overload" så att det blir en "tvärtomreaktion" istället. Jag vet inte. Men tänker ibland på om det var sista ggn jag såg honom, när han gick hemifrån förra veckan, när han vände sig om nere på gården och jag vinkade från fönstret och gav honom en slängpuss. Men sen tänker jag att så får man ju inte tänka, det kan lika gärna hända hemma i vardagen, i trafiken eller var som helst, och så kan man ju inte gå och tänka om alla ens nära och kära vareviga dag, Då kan man ju inte leva. Så då antar jag att jag skjuter det ifrån mig och låtsas att han bara är borta som vanligt och jobbar i den staden han arbetar i Sverige.
Men den frågan du fick som handlade om att lita på honom och att han är väl utbildad för just detta var ju bra att tänka på, tack!
"A": vardagslyx är ett bra tips, tack! antar att jag får tänka på att det han nu inte gör av med i och med att han är där nere får väl jag leva upp här hemma då! ;) lite massage lät ju inte som en dum idé..:) räkor får jag som tur är äta tillsammans med min..så kanske ska spara det tills han kommer hem!
Ha en härlig helg!!
|
Jag förstår din känsla och förvirring kring situationen som du befinner dig i.
Jag kan skriva under på de som Karin H och Cecilia har skrivit.
Det jag vill tilllägga är att jag tycker att du ska njuta av att du mår så bra som du gör.
Ta en dag isänder och njuta av att det går så bra som det gör. Det kan komma en dag när det känns tufft, men jag vet av erfarenhet att det går att ta sig igenom detta trots att det är tufft. Det är dessa dagar som man behöver ha det där lilla extra.
Unna dig då sådant som är vardags lyx för dig. För min del unnade jag mig räkor, då detta är något som min sambo inte gillar men jag älskar... då kröp jag upp i soffan med en filt, räkor och en bra film. Det var skönt för mig, likaså träning funkar bra för mig... med detta inte sagt att det är det du ska göra. det gäller att hitta det som funkar för var och en.
Ang. att informationen från fösvaret kan vara luddig. Det kan jag skriva under, men man får samtidigt komma ihåg att försvaret ger ut den information som de kan ge ut.
Det är ju trots allt så att de ger ut den information som de vet inte ska skada dem där borta i Afghnistan.
För mig är det det viktigaste.
Jag kan känna att livet under missionen, blir lite som att leva i en falsk värld. Man får inte veta hela sanningen, och tyvärr är det nog något vi bara får svälja, vissa saker kommer våra soldater aldrig att kunna berätta.
Det vi kan göra är att stötta varandra, vi som anhöriga!
Jag och många andra finns här och det är bara att höra av sig om du vill ha en mer personlig kontakt.
Cecilia har även min mail.
Kram
A
|
Till Filippa,
Vad är det jag läser, mina alldeles egna ord? Eller? Det du skriver är exakt så jag kände oxå en vecka in i missionen. Exakt. Är som du en känslig människa, har gråtit floder innan men dagen D, då var det som ett lugn gick igenom mig. Å första veckan kände jag som du.
Jag tror det beror på att man inte riktigt vet vad som händer pga att man inte varit med om det tidigare, jag tolkar som detta är din första mission. Eller?
Man finner ett lugn i sig och dagarna rullar på. Men ganska snart insåg jag att jag vet att jag kommer få en dipp och det fick jag efter en tid in i första omgången av missionen. Min soldat var med i en beskjutning, trodde jag, och jag stressade upp mig så gruvligt, trodde att allt gått å fanders, det stod att inga svenskar var skadade men det gick inte in i huvudet på mig.
Men när min soldat väl ringde så började jag storgråta å trodde att han varit lika orolig och rädd som jag vilket var helt fel. Han ställde en motfråga som fått mig att ändra inställning till dessa beskjutningar. Det var: Tror du jag klarar av det om vi blir beskjutna? Och det fick mig att tänka om, klart han gör det, det är ju det han är tränad till, jag MÅSTE VÅGA LITA på att han fixar detta för annars kommer jag gå under vid varje artikel man läser.
Det har iaf stärkt mig oerhört mycket just den motfrågan.
Men som sagt, du fixar detta Filippa, ger dig samma råd som jag fått, se till att göra saker DU vill göra, träffa dina vänner du kanske inte träffat på ett tag, åk iväg på weekends till vänner, unna dig en go massage nån gång.
Ett tips som verkligen har fungerat för mig var det jag kom på att en dag innan min soldat åkte iväg att när han är borta är jag "singel" (vilket INTE innebär att jag dejtar andra utan bara har mig själv att tänka på) och när han kommer hem så dejtar jag en man som jag redan känner väl och som man har gått igenom mycket med och som man vill dela sitt liv med. Det har fått mig att hålla mig över ytan när det kniper.
Ett annat tips jag fick av en god vän var att försöka tänka på den där dagen när han kommer hem, den härliga känslan som infinner sig i kroppen, fjärilarna kommer igen, nyförälskelsen, känslan när tåget rullar in på stationen, när dörrarna öppnas, första blicken på honom, första ögonkastet, första leendet på länge, första kramen och första kyssen. Alltså jag blir helt salig bara jag skriver om det men det är nog det bästa tipset jag fått under denna mission.
Sen kommer det säkert komma dagar du inte alls vill vara med, jag har haft dem och det är oerhört tufft men ta det när det kommer istället för att oroa dig innan, försök leva för dagen som jag hört själv och ta hand om tiden du har här hemma. Det är din tid som du bara kan lägga på dig själv och ingen annan.
Hoppas detta har kunnat hjälpa dig lite i dina tankar.
Hör av dig till Cesilia om du vill ha min mail, hon har den.
Varm kram Karin H
|
Alla förändringar är omvälvande på något sätt, vare sig de är positiva eller negativa. Den situationen ni befinner er i är ny och känslorna kan gunga åt alla håll innan man hittar tillbaka till en vardag som känns stabil.
Det är viktigt att man känner sig trygg när världen sätts i gungning och tryggheten hoppas vi kunna bidra med på Invidzonen genom att finnas för varandra, bekräfta och hjälpa varandra.
Försök att ha en uppbokad tid om det går i kombination med att ha någon att prata med den första tiden. Kanske passa på att börja träna, meditera eller sätta upp små delmål som kan ta dig framåt i något som känns viktigt?
Det är svårt för anhöriga att få tilltro till nyhetsrapporteringen ibland, vissa rapporteringar kan kännas överdramatiserad och andra överslätade. Det viktiga är dock att informationen är korrekt, och därför hänvisar vi till Försvarsmaktens sida vad beträffar detta.
Många tycker att denna kan kännas tillrättalagd men med mina år som anhörigstödjare vill jag peka på att det är den luddiga och otydliga informationen som är den farligaste.
Det är bra att skriva av sig, och kanske vill du/ni ha en närmare kontakt med någon av våra härliga stödjare som nyligen själva varit i / är i samma situation?
Svenska Soldathemsförbundet kan också erbjuda kompetent samtalsstöd och arrangerar träffar löpande där Invidzonen ofta är med och deltar.
Loka, Flippa, Eila och alla ni andra som känner att ni vill ha någon att hålla i handen eller bara få prata av sig med: Välkomna till oss när ni vill. Vi är många som hjälps åt!
Tillsammans är det Mycket lättare. Tro mig, jag vet!
Stor kram från Cesilia
info@invidzonen.se
|
Så kom då dagen då min pojkvän tillslut åkte iväg till Afganistan. Det jag hade fasat för i 2 år. Jag har gråtit en del dessa åren, innan jag ens visste att han skulle åka. Dagen vi skulle säga hejdå fick jag plötsligt en konstig känsla, blev känslokall, irriterad/sur och nästan fånigt fjortisaktigt "so?" "vaddå då?". Sen grät jag precis i hejdået, men har ändå varit oerhört lugn sedan han åkte för ca 1 vecka sen. Detta är väldigt olikt mig, då jag eg är en väldigt känslig person och har svårt att sova annars om det är oroligt i mitt liv. Jag har i 2 år trott att jag skulle vara helt förstörd denna perioden. Har i ett par år t.o.m. varit arg på honom och känt ilska för att han i.o.m sitt beslut att åka förstör mitt liv här hemma (så som jag tänkte att det skulle bli). Har t.ex. föreställt mig att jag skulle behöva sjukskriva mig fr jobbet för att jag skulle må så dåligt. Känner nu så blandade känslor, vet inte vad som händer inom mig. Ena stunden är jag inte alls orolig, känner typ "jaja" som är såå olikt mig (tycker det är läskigt att jag känner så), men nu ikväll blev jag väldigt orolig plötsligt. Läser det ena och det andra på nätet, 3 strider på en vecka. Så läser man att försvarsmakten har "dämpat" det som händer, får det att låta som inte så farligt när det verkligen visst varit det. Jag har varit så glad över att jag tacklat det så bra o kunnat sova o sköta mitt helt pinfärska jobb, men nu börjar känslan av att jag kommer att dra mot sjukskrivning komma krypandes... för inser att det kommer att trappas upp i området den närmaste tiden. Varför känner jag så blandade känslor? Är förvirrad, som ni kanske märker på mitt inlägg...:)
Vet inte eg vad jag är ute efter, men kanske bara behövde skriva av mig lite...
/Filippa
|
Jag vet att det är tufft och som Karin skriver så är förståelsen från andra viktig.
Samtidigt att man måste försöka att hitta ljusglimtarna i eländet... försöka se det positivt och ta en dag i taget. Det funkar inte att se till helheten utan bryt ner allt dag för dag.
För mig funkade det hela genom att jag höll mig informerad, uppdaterad på vad som hände där borta och vad saker och ting som han gjorde innebar.
För allt blir så mycket lättare när man kan förstå.
För mig var på såvis även anhörigträffarna viktiga!
Var sysselsatt det värsta är att sitta hemma och tänka, det är då som tankarna dra iväg åt fel håll.
Jag finns här om du vill och det är bara att höra av sog om du vill prata av dig!
Kontakta cecilia, hon har min mail.
Kram
A
|
Till Eila,
Det är en tuff fråga och jag har själv brottats med den frågan nyligen. Men det som hjälpt mig var min underbara vän, hon har lyssnat, aldrig dömt mig. Så om du har nån som är i liknande sits el har varit där kan hjälpa mycket, den personen har förmågan att förstå vad du går igenom.
Men nåt som jag har med mig är den där stunden när man står på tågstationen å väntar hem honom, känslan av fjärilar som sprider sig i magen, nyförälskelsen som sprider sig i kroppen, när tåget stannar till, dörrarna öppnas, första synen av honom, första blicken, första leendet, hans armar runt mig, hans doft, våran första kyss på länge.
Detta är nåt jag försöker ha med mig när jag mår som sämst. Å det har hjälpt en del.
Sen är jag sån att jag nöjer mig med det lilla som att bara få höra hans röst när han ringer, det hjälper mig upp på banan ganska fort.
Det är så svårt att komma med bra råd för vi upplever alla så mycket olika känslor men detta kanske kan vara nåt som får dig att känna lite hopp iaf.
Var rädd om dig å gör sånt du tycker om å ha de allra bästa vännerna du har nära dig i denna stund.
Bamsekram till dig.
Karin H
|
Webbhotell - Domän - Sökmotoroptimering
|
|
| | |
|